Dom höga bergen kantades av skarpa klippor. Dom djupa dalgångarna letade sig in i växtligheten och den rödbruna färgen på bergen, skimrade av värme. Örnarna lät sina vingar bära dem strax ovanför trädtopparna. En efter en vek dom stolta fåglarna av i egna formationer och försvann likt en punkt i landskapet.
Hiekerna.. som dom kallades. Folket som levde i skydd av bergen. Blå hud och ljust hår.
Blågröna ögon, likt smaragder. Deras stolthet. En av vaktposterna lät sin enmeters långa
Flöjt utmynna ett läte. Ljudet från denna smög sig längst dalarna och ekot ebbade ut efter några sekunder. Nu hördes det igen, men nu med en annan stämma.
Ett par av bergsfolkets män smög sig upp mot bergets högsta topp. Nedanför kunde dem betrakta ett följe på hästar. Ett par vagnar kom i släp och dom kunde se att det även fanns beskyddare åt hela följet. Vaktposten skrev ner ett meddelande och rullade ihop det i en liten rulle. Han öppnade en bur av bambu, och tog fatt i en örn. Han lät sina fingrar surra fast pappersrullen i örnens ena klo. Örnen satt still medan han lyfte upp den med ena handen och stäckte ut den mot luften. Örnens ena klo hade en röd sidenknut.
Han lyfte upp sin flöjt och försiktigt hördes en tyst ton. Örnen flaxade iväg rakt upp mot luften.. vingarna arbetade hårt och rytmiskt, och plötsligt försvann budbäraren på två vingar in mot djungeln. Genom träd och buskar, ovanför topparna. Den svängde med hela sin kropp och strök längs ena bergsklippan. Den steg allt snabbare likt en projektil och sökte sig till ett bergspass. Fågelns ögon var koncentrerat och med skarp blick sökte den sig till sina markeringar nedanför. Plötsligt dök den ner mot en klippa, fågelns vingar slutade att arbeta,
Örnens kropp smög ljudlöst igenom ett mindre bergspass och såg sitt mål.
Ett mål den många gånger hade passerat. Ett mål den nu skall nå.
Den landade på en stock som stod utställt på marken. Vaktposten tog tag om fågeln och satte in den i en ny bur av bambu. Buren hade en röd sidenduk markerad.
Han lät sina händer ta av rullen från örnens ena klo. Han läste vad det stod på pappersbiten.
Han vinkade till sig en av sina vänner, som stod en bit ifrån bergskanten.
Dom båda gick ner med pappersrullen mot ett tält.
En av männen i tältet läste meddelandet. Han reste sig upp och gick ut. Han tittade upp mot himlen och lät sina ögon betrakta omgivningen. Han såg bara dom höga klipporna där han nu stod, nedanför.. en bit in i djungeln. Han sade något till dem två som kom med beskedet.
Dom båda gick tillbaka till vaktposten uppe på klippan. Dom skrev på fyra nya rullar och skickade iväg fyra nya budbärare med vingar. Med skarp blick tog dom samtidigt av från bergsposten. Örnen med röd markering letade sig fram till sin egen stock, där han först blev ivägskickad. Vaktposten tog emot meddelandet och sände iväg ett bud till lägret nedanför.
Alla männen i byn tog tag i sina spjut och pilbågar och gick varsamt genom djungeln.
Deras kroppar var muskulösa och dom rörde sig vant. En av dom främre spanade längs utsidan mot dalgången på höger sida. Dom andra höll sig djupare inne i skogen.
Dom hade besök. Och vem var på väg hit..
Regionen hade haft fred i många generationer. Men dom var på sin vakt mot nya besökare.
Deras enda fiende var Tiberianena i norr. Deras gemensamma region hade nu klara gränsdragningar. Men vem var på väg hitåt..
Hiekerna var ett fredligt folkslag. Dom kom från alla ställen långt innan dom blev ett folk med eget språk och kultur. Från början var det handelsmän som reste runt. Vid dessa handelsställen blev det mer och mer byar. Byar med familjer, generationer med kultur. Dom hade varit i konflikter tidigare, med plundrare och tjuvar.
Dessa plundrare utövade utpressning mot Hiekerna. Dom ockuperade bergspassen för handelsmännen i dem större regionerna. Och många gånger fick Hiekerna utkämpa blodiga strider, för att få nödvändig leverans av mat och fruktbara handelsutbyten.
Efter många år så hade Hiekerna kontroll över regionen, men dom visste att det fanns plundrare i regionen. Men under dom sista tjugo åren, hade Hiekerna inte varit utsatt för deras framfart. Hiekerna visste också att plundrarna var i handel med Tiberierna, som använde dom som en slag legosoldater, lång inne i hiekernas områden. Och plundrarna drog givetvis nytta av detta, genom att få förmåner av Tiberianerna och utpressning mot Hiekerna.
Dom alla kunde minnas dem sista krigen med det krigiska folket Tiberianerna i norr.
Det var årtionden av krig och svält. Utarmade familjer och många generationer som gick till spillo. Efter regionens gränser och fred byggde Hiekerna upp sitt folkslag igen, och by efter by föddes. Dom utövade all möjlig teknik för att deras vardag genom jakt och byggnationer, skulle bli så praktiskt som möjligt. Flera av deras bybor var handelsresanden och kom tillbaka efter ett par år till byarna.. som nu hade växt till allt större städer, för att lära upp dom andra.
Det kunde vara krigskonst, jakt, byggnadsteknik, lärdom, sagor, nya maträtter med exotiska kryddor. Alla nya danser som dom handelsresanden hade suttit och njutit av , under alla deras upptäcksfärder. I städer, i byar, vid hav, i skog och mark.
Hiekernas främre spanare såg nu en av följeslagets spejare genom buskagen. Han slog ner med handen och satte sig på huk. Följeslagarens häst travade försiktigt in genom stigen,
Och ryttaren hade något sorts skydda av läder och en hjälm på huvudet. Hjälmen såg lite skräckinjagande ut för spejaren. Men han satt tyst och studerade vad som hände.
Han kände inte igen vilket folkslag det var på hästen. Den vita hästen som nu med sin tyngd bröt buskar och annat som stod framför dens väg, med sina hovar.
Ett par spanare smög sig försiktigt upp bredvid busken där dom nu gemensamt observerade vad som pågick. Plötsligt stannade ryttaren och såg sig omkring i den täta djungeln.
Plötsligt ropade han på ett okänt språk, och fem ryttare dök upp från ingenstans.
Hiekerna satt ljudlöst och betraktade vad som hände. Två av ryttarna steg av sina hästar och tog av sina machetes. Dom började nu slå ner två buskar och skalade snabbt av bladen från dessa. Dom andra ryttarna vände tillbaka till dom andra. En av dom som stannade kvar börjar göra iordning en lägereld, han samlar ihop dom avhuggna träflisorna och lägger det på en hög.
Den andra låter en kittel av brons hängas upp ovanför elden, och dom andra kommer tillbaka.
Nu är det flera än förra gången. Dom var tjugotvå till antalet, och efterhand låter dom spänna fast sina hästar kring området. Dom andra med kärrorna stannar kvar lite längre bakom och gör också i ordning öppen eld. Hiekernas spejare drog sig tillbaka till dom andra och berättade vad som skedde bredvid stigen med besökarna.
Asko som var spejarnas ledare ryckte till sig två av sina soldater.
”jag vill att ni springer ner till byn och förvarnar dom andra…vill också att ni kommer tillbaka så fort som möjligt med dom andra stridsdugliga..”
Dom förstod att det var allvar när Asko gav en sådan order. Dom två soldaterna traskade ner mot byn i snabb fart. Asko och ett följe på fyra soldater gick ut mot stigen. Dom gick mot den riktning ,där besökarna nu befann sig. Deras blåaktiga hud måste ha satt skräck i besökarna. För plötsligt drog dom alla sina vapen när dom fick ögonkontakt.
Asko stannade till och hans soldater bakom honom. Besökarnas hästar blev skrämda och försökte slita sig från sina fästen. Asko stod still och såg en av besökarna försiktigt lägga ner sin machetes. Dom kunde endast se varandra från buskarna och det enda som hördes var syrsorna som lät. Värmen var påtaglig och mellan dom höga träden, utan skydd, brände det till av solens smärtsamma strålar, där dom nu försiktigt gick fram mot lägerelden.
Mannen som hade lagt ifrån sig sin machetes sade till dom andra något på sitt eget språk.
Plötsligt kastade dom sina vapen på marken. Besökarna förstod att den väg dom vandrade endast var till låns. Dom hade aldrig varit så här långt söderut tidigare. Dom förstod också att om dom skulle klara sig vidare mot sitt mål genom det trånga bergspasset, ville dom först och främst fråga om det gick för sig. Det fanns ju också lokala faror, och det vara bara Hiekerna som kände till det. Fällor i spår, plundrare och den täta djungelns alla rovdjur.
Besökarna var ensamna och beroende av dom, som dom nu mötte. På ett eller annat sätt.
Mannen från lägerelden kallade till sig en av männen från följet. Han sade något till honom, och plötsligt gick dom två fram till Asko ute på stigen.
”Vi kommer från Recta…vi har rest långt och skall förbi passet.. vi kommer ifred..”
Sade tolken till dom tre männen på stigen med blå hudfärg.
”dom kommer från Recta…” mumlade Asko eftertänksamt. Hans två soldater tittade på honom med spänd blick. Recta var en handelsstad mellan regionen in till Tiberierna och övriga städer under tiberiernas regim. Asko gick ensam fram till besökarna.
Besökaren hade mörkt långt hår och hans kläder var av läder. Han hade smal svart mustasch
Och hade fårat ansikte. Hans ögon var bruna och han betraktade Askos mer lättare klädsel, som bestod av en blå sidenkjol. Under kjolen hade han svarta byxor av bomull. Han hade inget som skylde hans överkropp. Askos vita tatueringar runt handleder och rygg, formade sig som en berättelse över hans bröst. Den mörkhårige besökaren visade med handen bort mot lägerelden. Asko tittade bakåt och observerade att hans två soldater stod kvar. Beredd på allt.
” jag följer med och ni kommer med..! dom två andra sluter upp bredvid Asko och hela sällskapet följs åt in mot lägret. Dom andra männen hälsar på ett okänt språk på dom tre Hiekerna. Dom hälsar tillbaka och dom sätter sig vid elden, efter en inbjudan..
” så ni kommer ifrån Recta..? Frågade Asko, samtidigt han tog emot en bägare från en av besökarna. ” ja… vi har rest länge.. och måste igenom ert pass.
Mannen med mustaschen säger något åt tolken som tillägger.” vi har hört att det tar tre månader att komma igenom bergspasset…Juan frågar om det finns en annan väg igenom.. som kanske går fortare..”
Asko rullar med innehållet från bägaren. Han sitter still och funderar länge.
Dom mörkhåriga männen sitter nu också och betraktar det som sker. Deras ögon flackar runt och är hela tiden på sin vakt. Någon harklar sig efter drycken , som dom dricker. Den starka drycken. Gjord på Ezra blad. Ezra blad från Bolimpalmerna, som är ett eftertraktat byte för regionens innevånare. En slags blad med extrakter som förhöjer förmågan att orka arbeta och vandra längre, än kroppen orkar med från början. Ezra bladets karakteristiska beska smak får kroppen att reagera med et harklande läte. Det som nu hörs kring dom alla.
Det är bara vana Ezradrickare som klarar av att dricka det utan att harkla sig.
Asko sveper det i en följd och tillägger sedan..” berätta varför ni skall igenom passet först…”
Han låter sin handled torka bort det sista av drycken som fastnat i mungiporna.
Små ur kokta palmbitar som bara måste bort. Det svider annars och skinnet flagnar bort efterhand. Han tittar på dom mörka männen, under tiden tolken översätter Askos fråga till mannen i den svarta mustaschen.
Plötsligt börjar dom samtala på sitt eget språk, deras snabba intensiva läte som kommer från deras munnar börjar plötsligt att leva, och Asko och hans följe kunde se på deras kroppspråk att det var en känslig fråga. Från att det hade varit tyst och lugnt blev det nu oroligt där dom nu satt framför lägerelden
Dom pratade i munnen på varandra och en av männen reste sig upp och slog ut med handen.
Han vände sig om och tittade på mannen med mustaschen med intensiv blick. Han lät sin hand få tag i machetens skaft, och med ett ryck slet han upp den ifrån en stock från marken.
Han stoppade snabbt ner den i sitt hölje och gick därifrån. Mannen med mustachen förklarade att dom inte kunde säga varför dom skulle passera eller vart dom var på väg. Deras färd var endast i fredligt syfte och Eirekerna hade inget att frukta. Men dom var beroende av någon som kunde hjälpa dom förbi passet eller i bästa fall korta av sträckan något.
Det skulle löna sig påstod han och erbjöd Aski att följa med ner mot resten av besökarnas läger. Dom gick en stund ner mot stigen och möttes plötsligt av hundratals hästar som stod längs djungelns träd. Flera av medföljande soldater låg och vilade sig eller bara satt och åt.
Dom reste sig förundrat upp och betraktade följet in mot lägret. Dom samtalade frenetiskt med varandra och det hördes rop i skogen. Dom hade inte sett något som liknade Hiekerna tidigare. Ljusblå hud med vita tatueringar. Ljust hår och muskulösa kroppar.
Följet fortsatte in mot tälten som nu stod uppradade efter hand. Soldater reste sig upp hela vägen och betraktade dem nu mer intensivt. ”..juan!! vad har du nu hittat..?”
Soldaternas skratt lät inte vänta på sig och han slog ut med handen allvarligt..
” det är våra vägledare genom den här gudsförgätna hålan..” ropade han majestätiskt och tillade..” låt dom vara.. vi har ett mål att slutföra pojkar! Glöm inte det..” under tiden han vägledde ekipaget genom hjorden av soldater som föstes åt sidan inför deras framfart.
Kärror stod uppradat längs med ett vitt tält och Juan slet upp den ena duken, som skylde öppningen..” så..! han stegade in och öppnade en duk till..” vi har besökare Carlos!
Carlos drog undan den vita duken och stirrade på besökarna i tältet.
” Hieker!? Vänta..!” sekunden efter steg han in till dom andra och torkade av sitt ansikte från vatten. Hans hud var renrakat och det hade fått ett litet skrapmärke på ena kinden.
Carlos satte sina hängslen på plats och rättade till sin vita bomullskjorta.
” ge dem frukt juan..” log han , samtidigt som han sträckte fram handen mot dom tre besökarna. Askos tittade på sina två medföljande soldater och log undrande.
”javisst ja..ni hälsar inte som oss..” fortsatte Carlos och lät sina handflator bilda ett kupol och sträckte fram dom mot dom tre..” Herk..ish iaaa..” Asko hälsade tillbaka med förvåning i rösten och kände sig betydligt mer hemmastad eftersom den nya besökaren i tältet kunde deras språk och hälsning. I tältet fanns det rikligt med frukt och i en keramikkruka fanns det vatten. Framför dom fanns det ett mindre bord och två mindre angenäma pallar av trä.
På bordet framför dom fanns det en karta med regionens gränser. Stigar och vägar var markerade med röd skrift. Det var handritade kartor och språket kändes inte igen av Asko.
Visst hade han träffat på folkslag från andra länder och försökt kommunicera, men han förstod inte dem bokstäverna som nu gestaltade sig på kartan framför honom.
Juan bjöd dom på frukt och under tiden bad Carlos Asko att sätta sig ner på pallen.
Asko satte sig försiktigt och tittade undrande på sina två soldater. Dom nickade lite försiktigt.
Som om dom stod på sin vakt om något skulle hända.
” vi behöver er hjälp med att ta oss igenom passet…våra spejare skulle ha nått er första by tidigare…men tydligen såg ni oss långt innan..” Carlos tittade snabbt mot Juan, som med en försiktig nick instämde.
” vi kan inte berätta vad vi skall hän efter passet…men jag kan garantera att ni kommer att bli mer än rikligt belönade för er insats..” Asko satt tyst och betraktade Carlos.
Carlos fortsatte..” vi har hört att det finns plundrare och Tiberianer i området…och vår senaste karta kanske inte är korrekt. Den är mer än tjugo år gammal och ritades ner i all hast av två kartritare…förstår du..” Asko nickade i samförstånd.
Asko tog en tugga av sin frukt. Ett äpple. Ett rött äpple som han bet av försiktigt.
”fortsätt,..” manade Asko och nickade mot Carlos. Det gjorde plötsligt Carlos mer säker på Hiekernas känsla av samförstånd och tillade. ” vårt följe finns längre ner mot skogen och vi skall övernatta här…jag ger er ett förslag redan nu…om ni klarar oss genom passet utan problem så får ni tre kärror med varor…om ni dessutom ger oss möjlighet att korta av tiden..
så blir det tio hästar extra.. tio av dom finaste hästarna…”
Carlos visste att hästar var en hårdvara i regionen. Hästarna var rena handelsgåvorna för traktens köpmän. Det fanns hästar tidigare, men Tiberierna såg till att minska på omfånget av hästar i området. Det gjorde Hiekerna mer flexibla vid strid och möjligheter att nå allt längre ut mot regionens ytterområden. Det visste Carlos. Inte minst när det gällde handel.
Asko avbröt plötsligt ” det är inget jag kan bestämma själv.. det är ett beslut vi måste ta med våran byäldste…vi har ju vägledare i våra städer och byar…men det är endast för våra egna handelsmän…jag vet inte hur man ställer sig till detta..” Asko slukade den sista delen av äpplet och tillade.” vi vet ju inte ens vem ni är och var ni kommer ifrån…som ni förstår kan vi ju inte lita på någon…som kommer till dessa trakter mer..” han tittade på Carlos med sina blågröna ögon och såg att Carlos blick vek av, och försökte fina Juans.
Han sade något till Juan och inväntade svar. Juan tog fram sin kniv och delade sitt äpple rakt över. Han tittade på Asko och fortsatte diskutera med Carlos på det främmande språket.
Carlos vände sig om mot Asko. Hans röst är mjuk men ändå spänd.
Han skulle precis säga något, då han vänder sig om mot Juan och frågar något på deras eget språk. Juan står och betraktar Asko under tiden han petar in en bit äpple i munnen med hjälp av knivägget. Han nickar till svar och Carlos fortsätter.
Vi lovar också att rensa upp hela regionen från lokala plundrare…som en bonus..”
Han lutade sig bakåt med armarna knutna runt nacken och inväntade Askos svar på det hela.
Det är inget beslut vi råder över…det bestäms i gemensamt i vår by. Men jag kan redan säga er…att vi behöver inget av det ni erbjuder oss just nu. Bergspasset är en farlig plats även för oss Hieker…och förresten har vi inte ens givit er tillstånd att passera genom passet överhuvudtaget..” Asko reser sig upp och tackar för frukten. Han bugar innan han går ut från tältet..”Juan..Carlos..! Ni är välkomna på middag i kväll i vår by.. våra män hämtar er senare..
så får ni vårt svar på er begäran..”
Utanför lägret stod resten av Hiekernas soldater uppradade. En del fick order att slå läger strax utanför besökarna. Som beskyddare eller vaktpost om något skulle ske.
Asko tog ingen risk, han hade erfarenhet som krigare och det var på hans ansvar att inget onödigt skedde, varken mot besökare eller ifrån dom.
Asko lät sin handflata lyftas upp mot skyn. ”Inatt blir det fullmåne…inatt blir det Rascha…”
Sade han tyst för sina närmaste, innan dom fortsatte ner mot byn. Byn Ra som hade tolvtusen innevånare. Byns högsta fäste var uppbyggt mot en bergsklippa. Resten av byn var byggt ner mot djungeln ut mot en av floderna som passerade dem två regionerna. Floden hade grönskimrande ljust vatten på dagen och lös upp av eldflugor på nätterna. Nattens eldflugor som dansade runt. Rytmiskt och pulserande. Ett skådespel för ögat. Många av byborna satt nere vid flodbädden och njöt av skådespelet. Nere vid floden fanns det också en utbyggnad för dans och musik. I byns centrum fanns det bageri och smeder. Mycket som skedde i rekreation och nöje utgjordes i en större del utmed flodskanten.
Asko fortsatte upp mot byns militära centrum, som strategisk var placerad i en av klipphällarna.
Innan han gick in satte han sig ner i en inristad cirkel och knäböjde, han reste sig upp och lät ett vitt puder kastas framför dörren in till sin överordnade. Han steg ut ur ringen och fortsatte in. Hans följe stod utanför och han inväntade sina medarbetares ankomst. Corso steg in och hälsade Asko välkommen. Corso dunkade Asko på ryggen och bad honom sätta sig ner med en handgest.
” så min vän.. vi har besökare? ” frågade Corso och betraktade Askos ansikte.
Corso hade redan fått rapport om det hela via dem flygburna budbärarna. Men han ville veta vad Asko hade fått för intryck av det hela. Visst hände det att det kom besök via bergspassen.
Förutom handelsresanden också nykomlingar som på ett eller annat sätt ville bygga sig en framtid i närheten av Ra. Men att det nu kommer ett folkslag med okänt språk och plötsligt vill igenom Ecudeapasset, kontinentens beryktade pass, där endast ett fåtal har klarat sig igenom utan alltför mycket dödsfall…rovdjur…plundrare. Stenar som rasar…moscitos som det största problemet. Nätter av djupaste köld.
Han sade ingenting, han tittade förbi Corsos analyserande blick. Han tänkte noga och försökte få en inblick i det hela. Han mindes den sista resan genom passet för åtta år sedan.
Asko och en grupp soldater hade i uppdrag att rensa upp i bergspasset från Tiberiet.
Dom sista Tiberierna som hade stannat kvar djupt inne i den lömska delen av regionen, som löpte längs en bergskam. Det hade varit plundreri från lokala grupper som samarbetade med tiberierna. Många av deras handelsresanden blev rånade på sitt byte och även dödade.
Detta blev alltför stort problem för invånarna på Ra. Mycket av deras nödvändigaste spannmål transporterades via passet. Nu hade dessa överfall alltmer tilltagit i styrka och
det fanns inget mera att göra för Hiekerna at spåra upp dom.
Asko förde inte befäl över sina trupper då, utan var endast befäl för en av garnisonerna på södra sidan av Ra. Corso var högste befälhavare under den tiden.
Dom var trehundra soldater som marscherade längs bergskammen . Dom delade upp sig i tre större grupper. Asko hade befäl över den gruppen som gick längs den sydligaste delen av bergskammen. Dom hade proviant och eftersläpande följe med det nödvändigaste.
Många av Tiberiets soldater hade inga familjer under den tiden. Många av soldaterna var köpta av Tiberierna och flera av dom var legosoldater. Dessa slöt sig samman i grupper och befäste strategiska ställningar, där dom visste att handelresanden passerade, mer eller mindre utan egna följen eller vaktsoldater. Dessa var lätta byten för Tiberiernas grymma framfart i regionen.
Asko mindes en natt när dom var på väg upp till Aie passet, ett pass som delar sig i tre.
Där floden delar sig i två. Det var halvvägs upp mot slutet av hela den beryktade bergskammen. Dom hade vandrat i över sexton timmar det dygnet och Asko och hans befäl gav order till soldaterna att slå läger i strax innan för Aie passet. Det var kallt och månens ljus strök längs stenarna bredvid flodbädden. Soldaterna slog läger och eld från eldar lös upp små
delar av skogen. Askos två följeslagare i befälsgruppen satt och njut av kvällsmaten när Asko dök in i tältet.
” Carlos grupp har precis nått västra delen av passet och vi skall möta dom natt för genomgång av Rakisdalen…vi måste ta oss igenom dalen innan det blir morgon…risken är att vi hinner bli upptäckta innan vi möter dom…” Hans två underbefäl studerade asko noga.
Ljuset från elden lös upp askos aniskte och dom båda kunde se att han var beslutsam.
”näe gör vi oss iordning, för att ta oss ner mot dalen inatt? Undrade den ena av dom, och lät sin hand stryka lätt över elden. Det hade hunnit bli kallt och kylan över passet var strängt mot dem alla. Det ryktades tillomed, att plundrare hittades döda i områdetpå grund av den stränga kylan. Dom so hade gått vilse i natten och inte hittade hem till deras läger, gick ett annat öde till mötes, än dom som kunde hantera kylan och låta sig utnyttja naturens möjligheter för att kunna skyla sig och hålla sig varma. Dom lät sina filtar skydda dom mot kvällens kyla, där dom nu satt. ” jag säger till när det är dags och under tiden skall ni be er män äta och sova, vi har en lång natt framför oss..” Hans underbefäl förstod vad det innebar.
Dom hade tididgare tjänat under Asko, och dom litade på hans instinkter och intuition.
Kanske var det därför han var en sån god ledare och soldat för sina män. Men nu var det första gången Asko själv ledde ett uppdarg under Corsos befäl. Men dom var som tre bröder när det gällde samarbete. Reits och Sakar hade växt upp tillsammans med Asko i en liten by, strax utanför Ra. Under uppväxttiden umgicks dom rätt mycket och Askos syster Ciosmo hade en kärleksaffär med Sakar i ungdomsåren. Asko var lite försiktig att antyda detta, nu när dom var i militärens tjänst. Men visst höll han ett öga på Sakar under den tiden dom umgicks.
Reits far var en nära vän till Askos familj och Reits var ofta hemma hos dom under den tiden Asko bodde i den lilla byn. Många gånger direkt efter undervisnig och arbete ute på fälten, gick dom alla tre ner mot floden och dök från klipporna. Det var bara dom tre som hade ett speciellt ställe för detta, och ingen annan visste något om detta. Ciosmo var djupt förälskad i Sakar, och efterhand byggde dom båda upp ett förhållande i hemlighet. Det var bara Asko som visste om det, han hade förstått vad som skedde ute på arbetsfälten. När Sakar plötsligt hjälpte till ”frivilligt” i närheten av Ciosmos närhet..När dom båda försvann under ett par timmar för att sen plötsligt dyka upp, var för sig..
Asko hade aldrig frågat Sakar eller Ciosmo, han behövde inte veta, han förstod.
Askos far hade inte velat att Sakar och Ciosmo var tillsammans, eftersom Sakar tillhörde
Tiberierna från sin fars sida, långt innan kriget hade börjat mellan dom två folksalgen.
Detta visste både Ciosmo och Sakar. Sakar var lång och hade långt hår och hästsvans.
Han hade inte den karakteristiska ljusblå hudfärgen som dom andra Hiekerna hade.
Det var ljusrae än deras på grund av hans härstamning från Tiberierna. Han var en god spanare och kunde på lång väg avslöja byte för jakt och en skicklig spårare ute i djungeln.
En gång om året när soldaterna skulle på sitt sista övningsuppdrag lång borta från Ra, fick dom också leva ensamna i djungeln i två veckor i grupp och oberoende varandra. Där skulle dom testas i jakt och lära sig allt vad naturen hade för skydd från inkräktare, både från djur och människor. Sakar var den enda just det året som kalarde av att spåra upp andra soldater under övningen. Och oskadligöra dom genom att stjäla ett föremål, som vid ankomsten förevisades för överordnade. Han fick ett rykte i garnisionen. Sakar var den osm kunde se utan ögon, höra utan öron och röra sig snabbt och ljudlöst i djungeln. Han hade respekt inför dom andra soldaterna. Även för Reist och Asko.
Reiska tränades av sin far i självförsvar ochh i strid långt innan han kom till Ra:s militärskola.
En kampform som kallades Zwihatse. Att försvinna bakom träd och klippor och dyka upp bakom fienden och oskadliggöra dom. Med två stavar på en och en halv meter slåss mot rovdjur och ormar, samt Tiberier och oskadliggöra dom.
Han var nu befäl över självförsvarsdelen och varje år tränade han nya soldater för strid i närkamp och i grupp.
Nu satt dom där alla ter och drack Eizablad och njöt framför brasan.
Djungeln dunkla läten hördes dovt i bakgrunden och Asko lade sig ner och blundade.
” Kommer ni ihåg när vi badade vid klipporna och plötsligt dök påantern upp och glodde på oss vid flodbädden..? Dom tre skrattade gott och visst kokm dom ihåg det. Pantern som dök upp och bara satte sig ned och tittade på dem tre, där ute vid flodsvattnet. Ingen av dom unga männen vågade sig upp, utan bara låg med hvudet och väntade på att rovdjuret skulle ge sig av. Det var den enda vägen uppp mot fast mark och runt omkring dom fanns bara klippor.
Höga klippor och knivskarpa rev, det skulle vara vansinne att försöka ta sig upp där..
Efterhand hade en hel familj pantrar lagt sig vid flodkanten, och med skarp blick iakktog dom tre badande unga männen. Efter ett tag kunde dom inte vänta längre. Pntrarna hade kommit för att stann och den enda möjligheten att ta sig upp var att försöka gå stilla, bit för bit , förbi stora ryckiga mungipar från bestarna vid flodbädden. Plötsligt rser sig två av pantrarna upp och väser. Deras gulbruna rovdjursögon är fastnitade på dem tre köttstyckena som inte skulle haft en chans om det hade blivit fel. Dom klarade sig givetvis och efter det fick dom en ide att dom skulle börja tämja pantrar. Deras nyfikenhet och fascination till dem stora smidiga djuren, föranledde att dom knde tämja pantrar efter hand. Det tog lång tid , och efter ett tag hade dom ett 4 tal pantrar som var tam i deras sällskap. En ny idè tog form hos trion.
Nu prövade dom också att vakta vissa saker, och plötsligt hade dom fått en perfekt vakt, till det dom ville beskydda. Med vissa givna mönster med en pinne , fick dom pantrarna att vakta,
Gå åt sidan, ligga och gå till angrepp mot fiender. Pantrarna ingick nu som ett redskap i jakt på byte, samt vid krigskonflikter som ” väktare ” med lysande framgång. Dessa pantrar fick halsens päls borrakade och man ristade in egna namn på djuren och vilken tillhörighet inom lägret dom hade. Efterhand insåg också Heikekernas försvarsorganisation, att detta avr ett utmärkt komplement till den krigsföring, som nog var svår i den ointagliga terrängen i regionen och pantrarnas betydelse fick allt mer större vikt efterhand inom krig och jakt.
” javisst kommer man ihåg det..!” skrattar Sakar och ryster på huvudet åt trions tafatta steg upp mot flodkanten. Reistar slänger en pinne till brasan och sträcker sig efter sin medhavda filt. Asko ligger fortfarande, men han öppnar ögonen och blickar upp mot stjärnorna.
Många gånger hade dom legat under bar himmel. Det var naturligt för dom. Så länge han kunde minnas, så hade dom legat under bar himmel under alla år ute i fält.
Det var sällan eller aldrig dom byggde skydd för natten, förutom i dom djupaste klipporna mot skölden, som alltid var påtaglig i provinserna. Under dessa nätter låg Asko ofta och funderade över gudarna, jaktguden, krigsguden, kärleksguden, och djurens gud.
Dom brukade ha ritualer fyra gånger om året och deras tideräkning bestod av tretton månar.
När det nya året efter den sista dagen i trettonde månaden Dansade man och spelade musik.
Man bjöd sina vänner på den godaste mat och drack en alkoholaktig dryck som var gjord på mangoliknande frukt i regionen. Alla Heieker hade det som en stor gudadag, där man offrade och bad till gudarna för ett gott och skonsamt år, från krig och förnödenheter. Man hade också ritualer till kärleksguden, för ett fruktsamt år för nybyggarna och alla dess familjer.
Sista dagen efter den trettonde månaden brukade dom paren som var tillsammans dansa en offentlig dans som en slags trolovning inför det kommande året. Paret fick inte under några omständigheter bryta sin trolovning under tretton månader. Dom hade en enda chans att separera från varandra, ovh det var under dansen. Det var sällan sådant hände, men då det skedde betydde det att dagen efter så hade paret ingen bindning mer. Och skulle dom mot förmodan finna varandra igen, då fick dom vänta tretton månader och dansa ihop i en ny ritual. Genom byn Ra, var det små grillar längs hela floden och det var dansuppvisning och musik hela vägen. Alla eldar var upplysta ända från floden upp till högsta fästet mot bergstoppen. Det patrullerade soldater som skulle hålla ett öga på ” förfriskade ” män, utifall det skulle ske något. Det fanns sällan tillfälle att låta staden ha en sådan stor fest, som den som sker vid detta tillfälle. Staden bjöd alla invånare på mat och all underhållning och många gånger fanns det besökare från provinserna, som begav sig till Ra, när det var fest.
Husen bestod av vit keramik som var målad i terracottafärg. Oftast var det stora öppningar in och dom brukade ha två våningar. Köken var stora och oftast i anslutning till dörren, som bestod av flätad bambu. Gatorna bestod av ljusa klippstenar som lagts i ett visst mönster.
Smågatorna låg i riktningen mot den trettonde månen. Dom större gatorna och gränderna var tre gånger större än dom mindre och läng sidorna fanns det affärer vid sidan av varandra.
Man tillverkade eget silke och bomull som köptes från affärsmän från andra provinserna.
Det fanns bagerier och det var alltid folk som stod i kö, framemot förmiddagen.
Vattnet pumpades upp längs avenyerna med hjälp av sinnrikt utstakade pumpar.
Många av invånarna arbetade på arbetsfälten, dessa låg i anslutning mellan bergskammen.
En del av produkterna som tillverkades såldes via Ra:s handelsmän kontinuerligt.
Denna handel betsod oftast i byte av andra produkter. Resten av föremålen sparades och lades undan i en utbyggd bergsrum. Detta låg i närheten av soldaternas garnision.
Tunneln in till utrymmet var långt och det var svårt att hitta därinne utan hjälp av dom som visste tunnlarnas utbyggnad. Där inne låg allt från Ezrablad till guld, och en stor del av vaktstyrkan betod av pantrar som var lösa i vissa delar tunnlarna. Dessa sektioner kunde bara öppnas och passeras av ett fåtal Heieker. Dom som kom till Ra och ville ha ett boställe fick det. Dom fick välja arbetsfält och vad dom ville göra, och en viss del av deras arbetsinsats tog Ra:s styrande hand om. Resten fick invånarna själva ta hand om, och använda eller sälja vidare. Ju mer dom arbetade, dessto mer fick dom själva, på så sätt ökade intresset för invånare i närprovinsern att bosätta sig i Ra ocj skapa en framtid. En framtid för dom själva och deras barn. Det fanns skolor som utbildade barnen i språk och skrift. I naturens fruktbara områden och regionens historia.
Senare kunde dom själva välja vad dom ville sysselsätta sig med och få hjälp att utbilda sig inom. Det fanns hantverkare, gjutare, timmermän och vanliga arbetare. Alla hade sin funktion och det fanns möjlighet att värva som soldat i tidig ålder, men det var inget tvång. Oftast var det unga män till fädrar som deltagit i krig, som med stolthet gick in i hären. Vid oroshärdar och större konflikter var det tvång att delta i militärens försvar mot inkräktare. Det var så det var. Varje nybyggare som kom till någon av Heiekernas byar eller städer fick enligt en ritual ett bevis som Heieker och var en del av deras kultur och framtidstro. Männen tatuerades på högra skulderbladet som Heiek och kvinnorna på vänster sida. En del av Tiberiernas invånare upptäckte att det fanns en framtid hos Heiekerna och flyttade in mot provinsen, i hopp om att så småningom vara en del av dom. Men det var det ingen som talade om, eller något man diskuterade med andra Tiberier. Risken för vedergällning från Tiberiernas krigsmaskin var alltför respektfullt.
Dom riktigt infödda Heiekerna hade ljustblå hud och grönblåa ögon. Deras ljusa hår var oftast långt hos kvinnorna och männen. Det var en skillnad mot dom andra folkslagen, som hade mer ljus hy och dom från norr, hos tiberierna, som hade mer mörkbrun hudfärg. Också deras mer mörka hårfärg skvallrade om Tiberiesk härstamning. Invånarna fick möjlighet att bygga sina boställen var dom ville, men ville dom bosätta sig i Ra, fick dom vänta på besked från stadens beslutande män, som hade ansvar över infrastukturen. Det handlade om möjligheter för transport att komma frm på vägarna och att det inte byggdes på ställen, som senare skulle användas i stadens eget syfte. En del av invånarna bodde således i små byar utmed och inne i djungeln på andra sidan floden, som låg mittöver Ra. Det fanns således två större broar som band samman dessa byar och möjligheten, för dom att ta sig över, var via dessa broar.
Vaktsoldater stod positionellt i anslutning till dessa , och registrerade vad som skedde.
Floden var trehundra meter bred och broarna var byggda av sten och trädstammar.
Broarna var femton meter i bredd och den var upplyst med facklor längs sidorna på natten fram till gryningen. Det var oftast ingen aktivitet i byn på natten. Det enda som kunde höras var syrsornaom lät och ett och annat vrål fån någon av dom vilda djuren i djungeln.
Månens ljus blänkte genom dom tätbevuxtna träden och skogens täthet var ödesdigert för dom som tog sig fram genom natten. Dom svartmålade Tiberierna smög längst djungeln och deras krigsmålade kroppar rörde sig smidigt genom kvistar och buskar. En efter en dök dom upp
Bakom varandra. En av dem pekade med handen mot ett läger längre in mot skogen.
Två av dom försvann och vaktposterna som stod vid bron hörde ett jud och vände sig om.
Dom såg ingenting och fortsatte att samtala med varandra , nu lite tystare. Deras spjut höll dom i handen och vände sig om och tittade runt i omgivningen. Plötsligt dyker det upp några bybor från djungeln som skall över till Ra. Dom går sakta fram förbi vakterna och skall precis gå upp på bron..” rei sa ec eis? Frågade den ena vakten , en av besökarna till Ra. Dom sade ingenting utan gick fram till vakterna. Plötsligt slår den ena bybon ut med handen och med en snabb handrörelse faller båda vakterna till marken. Mannens skarpa böjda kniv sätts i ett bälte under filten, och dom tre fortsätter över bron. Flera av tiberierna ålar sig längs bron och döljer sina kroppar väl från silutterna från månljuset. Vakterna på andra sidan bron, går samma öde till mötes, och trion fortsätter snabbt in mot byns små mörka gränder, fortfarande skylda av filtar. Dom fortsätter in mot Ra:s mest täta bostadsområden och plötsligt öppnas en dörr och dom tre försvinner in…”
Asko log och fortsatte att stirra upp mot stjärnorna.
Det var det min far berättade för mig när vi var små…när Tiberierna slog sig ner i Ra…genom spioner. Tack vare dom är vi här nu..” Reist och Sakar sade ingenting.
Dom visste kanske att det var en saga. Ingen visste på säkerhet hur dom kunde anfalla Ra, utan att Heiekerna var förberedda. Just nu så spelade det ingen roll. Dom skulle snart förbereda sig för en lång vandring genom dalen, och det var det enda dom tänkte på.
” hur gick det för Derasae..! Undrade Reist och drog filten mer över sig.
Derasae…ja hon försvann…samtidigt som kriget började. Asko sträckte sig efter sin Ezrabägare och höll det i handen med kupade händer. Han satt nu upp och blickade ner i bägaren. Ezrabbladen syntes och han drack långsamt och stirrade sedan in i skogen.
Derasae var Heikernas drottning och hon kom från byn Sae. Hennes far var Heiekernas kung.
Byn Sae låg långt ifrån Ra. Den låg på på högsta toppen av bergskammen och dom växte upp i bergen. Senare när hon var trettitvå år skulle hon flytta till Ra, för att där ta över sin fars styre över Heiekerna. Hon var en späd ung flicka med stor påpassning från dom som tjänstgjorde hos henne. Hennes far som fortfarande var kung, lät sina bästa vakter se till hennes bästa var hon än befann sig. Hennes far, Osraes, som nu var gammal lät sina närmaste skriva ett dekret för sin dotters styre över hela regionen och närliggande provinser. Hon förstod att det snart var dags att axla sin fars makt. Hon sade oftast ingenting utan lät sig föras av det kungliga i maktens fäste. Hennes miljö var ganska inrutad och varje gång hon skulle göra något, var hon tvungen att göra det i sällskap med beskyddare.
Osraes gjorde allt för sin dotter, och ansåg att han visste det bästa för sin dotter. Hon blev höljd till skyarna och hon var en vacker syn för traktens unga män. Hon var dotter till Osrae, och det betydde att det inte fick finnas något umgänge med henne. Det var han som skulle ge sitt godkännande till den mannen som skulle dela hennes liv, i makt och framgång. Det visste hon, och hon gjorde ingen antydan till uppror eller diskussioner till annat.
Hennes mor Toestas var en gudfruktig mor, med ett fromt handlag med sin man och dotter.
Många gånger satt Derasae och Toestas och pratade in till småtimmarna, när tjänarna inte hörde på. Det fanns något utanför hennes inrutade liv, och hennes mor gav henne kunskap utanför den värld hon befann sig i. Generationer av styre. Framgång och nedfall i regionen.
Heiekernas kultur och ritualer. Gudarna. Stoltheten i folket, som kämpar mot framgång och oberoende från sekler av stridigheter. Detta förstod hon vad det innebar. Att låta livets lustar stå tilbaka för en tro, en sak, en kultur inom Heiekarna. Att vara Heiekernas fruktbara drottning inför ett folk som kämpat mot ondska och vigt sina liv för styret och anammat gudarna som en livshållning utan tveksamhet…låg snart på hennes lott.
Toeastas satt bredvid henne och kammade ut hennes långa gyllenvita hår långsamt.
Den unga kvinnans mor log och fortsatte med att låta sina händer dra ut håret långsamt.
Deras klädsel bestod av vita klänningar och den ljusblåa huden var markant mot detta.
Derasaes hals var klädd i dyrbar smyckning. Hennes händer var mjuka och hon satt med knutna nävar. Snart skulle hon krönas, det var tre månar dit. Tre månar av väntan och förberedelse till kröningen skulle ske. Hon satt tyst och lät sin mor sitta vid hennes sida.
Toeastas reste sig upp och gav sin dotter en kyss på kinden..
” sov gott…vi ses imorgon..” Hon öppnade sedan dörren och gick ut. Derasases reste sig upp och gick fram till fönstret och lät sin blick studera omgivningen över Ra, som nu lät sina eldar fritt pulsera genom djungel och flod. Blicken från högsta höjden var vacker. Från trehundra meters höjd stod hon och såg den by, som hon skulle regera från. Byggnaden upp mot kliporna var bygda i sten från passet. Bambustänger och timmer från träden letade sig majestätiskt upp mot den högsta höjden. För att ta sig upp mot byggnaden var man tvungen att gå längs klippkanten, som väl var uthugget som en trappa. Längs trappan fanns det facklor som lös upp längs vägen. Strax innan porten till huset på höjden, fanns det gudar i statyer,gjorda av sten, uthugget via bergssten, soerarseius, solguden. Vars händer sträckte sig upp mot skyn och höll i en kula. Statyen var fyra meter hög, och ansiktet stod mot den trettonde månadens riktning. Solgudens blickar var öppna, och han var beslutsam.
Beslutsam att sol och regn lät sin sol och droppar av vatten, låtaregionen bli bördig och fruktsam för skörd och möjligheter för Heiekerna att inte lida nöd på majs och ris.
Vattnet som var viktigt för allt levande. Tre gånger om året offrade man till solguden.
Blidkade hans önskemål och utförde vissa ritualer sedan urminnes tider. Soerarseius stod nu stolt i blåaktig målning och vita inskriptioner runta hans kropp i sten.
Aesseslissanez, väderguden, vars ansikte gestaltade sig som en panter. Han satt ned och lät sina händer vigt, sträcka sig ut med vänster och höger sida. Händerna av sten var utsräckta
Och hans huvud tittade rakt upp mot skyn. Ödmjuk mot naturens makter satt han och lät sina händer ta emot värme och vatten. Varje år lät man hälla vatten över väderguden, och strax därefter lät man sin dyrbaraste spannföremål..riset, begrava honom tills bara hans huvud blickade upp mot skyn. Den ödmjuke aesseslissanez.
Arsimaliuzes, djurgudinnan. Vars långa hår i blå prakt lät vinden lyfta lockarna i sten.
Med ena foten högre än den andra och en örn på hennes axel, stod hon där med händerna ovanpå ett kattliknande väsen och spejade ut. Hennes starka och skarpa blick var igenomträngande, långt förbi djungelns och öknens horisont. En gudinna vars uppdrag var att
Vara en del av djuren. Att låta örnens öga bli en av Heiekerna, att låta panterns instinkt bli en av Heiekernas, att låta ormens ljudlösa skugga av kampens hets, bli en av Heiekernas sinne vid jakt på byte, lång där inne i djungeln. Där stod hon nu, stolt med sina skarpaste sinnen och lät en del av henne bli djuren, och djuren bli del av henne..
Vinden blåste hårt och dem få sista träden ut mot bergstoppen svajade kraftigt. Kvinnan med det långa blåsvarta håret tittade ner mot djungeln. Hon frös och klamrade sig fast mot trädens stammar för inte välta omkull. Hon var smutsig och hennes händer var rivna. Hon tittade ned mot den fasta marken flera hundra meter ner. Det var djupa och vassa klippor som hindrade hennes väg ner. Ner mot friheten, ner mot tryggheten. Det började bli mörkt och plötsligt slank hon vigt in i en avsats, och gömde sig bakom stenar och en klippavsats. Hennes ögon var förskräckta och hon satt tyst där inne i dunklet, tyst och stilla. Hon lyssnade efter hästarnas klapprande hovar. Hon visste att dom hade förföljt henne upp mot slutet av berget.
Hon hade sprungit och gått i flera dagar. Det enda hon hade livnärit sig på, var vatten och
Och blad. Som hon försiktigt tuggade och skjölde ner med vatten. Det började regna kraftigt och plötsligt blev himlen mörk och vinden ökade i sin styrka alltmer. Hon visste inte var hon var, men hon förstod att hon var tvungen att ta sig ner mot djungeln. Hon försökte kika efter dom flugburna budbärarna, örnarna..
För att få en möjlighet att finna vägen ner mot Ra.
Hon kröp allt längre in mot klippavsatsen och lät sina armar skyla hennes kropp.
Hon var trött och plötsligt lät hon sina ögonlock falla och somnade omedelbart.
Blixtrarna över landskapet avlöste varandra och dom tio ryttarna var våta av regnet. Deras hästar travade försiktigt in mot regnets skydd i djungeln. Dom tio satte av och lät ögonblickligen uppföra en öppen eld i den täta djungeln. Inget regn nådde in dit där dom befann sig, men kylan fanns där. Dom sade ingenting, utan började göra i ordning mat för natten. Tyst satt dom där senare vid lägerelden och hörde regnet som forsade ner kring deras omgivning. Dom visste alla att dom var tvungna att försöka finna kvinnan som rymt från dom.
Kvinnan som dom skulle bortföra och leverera till någon som köpt henne. Hon som var värdelig. Ovärdelig. Och som i ett svagt ögonblick hade slitit sig loss från sin häst under det skyddande ekipaget och rymt. Hon som dom nu, under tre dagar hade försökt att spåra upp i bergstrakten. Dom visste att hon inte hade lyckats komma över mot djungelns skyddande träd och buskar. Dem visste att hon fortfarande befann sig uppe i berget, men dom hade varit tvungna att söka av ett stort område, för att vara säkra på att inte mista hennes spår.
Dom förstod också att det kanske fanns en möjlighet , att hon satt fast uppe i klippavsatserna och inte kom vidare. Snart skulle dom dit och söka. Under tiden åt dom alla lugnt och hästarna stod fromt och tuggade på blad och växtligheter.
Plötsligt hördes ett brak inne i djungeln, och dom kunde se en panter som sprang snabbt igenom området i snabb fart. Dom var på sin vakt, men förstod att pantern hade fått syn på ett byte längre in. Men en av männen lät sin lans ligga framme i närheten, man visste ju aldrig.
I Tiberiets huvudstad reisha var det denna soliga eftermiddag mycket folk på gatorna.
Folk trängdes kring köpstånd och hästar och kärror drogs genom dom trånga passagerna kors och tvärs. Soldater patrullerade på gatorna och det var ett kraftfullt liv av tillrop och ljud inne i staden. Ekipaget lät sina hästar trycka sig fram genom folkhopen..” bort..bort med er!!” ropade en av ryttarna. Hans blick var allvarlig och han var spänd. Dom lät sina hästar pressa sig förbi folket på gatorna och galopperade sedan upp för Reishas längsta gata, som låg i en sluttning upp mot en bergskamm. Ju längre dom kom upp mot stadens beslutningscentrum dessto mer soldater mötte ekipaget. Den stora porten in till slottet öppnades av vaktsoldater och dom fortsatte in med sina hästar mot slottets öppna framsida. Wartases hoppade snabbt av sin häst och lät en av sina medföljande soldater ta hand om hästens tyglar. Han halvsprang upp för trapporna och visade en sedel för en av vaktsoldaterna vid ingången. Den stora dörren av trä och järn öppnades för honom och han steg in en stor vit sal och gick skyndsamt fram till en av vakterna vid dörren, in till det rummet han nu skulle besöka. Den tredje porten in till Reishas högste makt öppnades och han gick in salen. Wartases gick av och an i salen.
Det fanns ingen just nu och han funderade på hur han skulle förtälja budskapet, att deras mission gick i stöpet. En viktig mission, där han var högst ansvarig att allt gick väl. En order som hans makthavare hade givit honom i förtroende. Något som gick fel, och han nu skulle berätta, öga mot öga. Att forsla en viktig person genom provinserna och regionen, för att utleverera henne mot en grupp människor från en okänd kultur och annat språk. Det gick fel, och dom var tvungna att vända tillbaka för att ge besked om det misslyckade.
En annan dörr öppnades och hans arbetsgivare steg in. Mannen i den mörkblåa capen stannade till och studerade Wartases. Han rörde sig sakta fram mot honom och gick förbi honom. Wartases stod still och sade ingenting. Med ryggen vänd mot wartases frågade mannen med den blå capen..” nå! Hur gick det ärade wartases..!?
” var hälsad Teysca…det gick inte så väl..som vi hade hoppats på.!”
” jag vet min vän..! Teysca vände sig snabbt om och skuggade sin mustasch, där han stod och betraktade sin unge officer.” jag vet..” mumlade han. Han fortsatte att gå runt i salen och han stannade för ett ögonblick till och betraktade landskapet i fönstret.
” jag litade på dig, litade på att ni kunde ta henne till passet och leverera henne till Carlos.
Jag vet att du förstår vad detta innebär om vi inte finner henne…hela vår plan och makt står på spel nu…jag har haft många överläggningar med Carlos kring detta via kurirer och bud.
Detta är en fruktsam plan för oss alla…både för tiberiet och givetvis för carlos provinser i söder.
http://images.google.com/imgres?imgurl=http://www.katarinka.sk/joannes/malafatra/mala-fatra-08.jpg&imgrefurl=http://www.katarinka.sk/joannes/malafatra/&h=605&w=888&sz=83&tbnid=Iq35GEGjUnoJ:&tbnh=98&tbnw=144&start=144&prev=/images?q=mala+&start=140&hl=sv&lr=&sa=N
Hiekerna.. som dom kallades. Folket som levde i skydd av bergen. Blå hud och ljust hår.
Blågröna ögon, likt smaragder. Deras stolthet. En av vaktposterna lät sin enmeters långa
Flöjt utmynna ett läte. Ljudet från denna smög sig längst dalarna och ekot ebbade ut efter några sekunder. Nu hördes det igen, men nu med en annan stämma.
Ett par av bergsfolkets män smög sig upp mot bergets högsta topp. Nedanför kunde dem betrakta ett följe på hästar. Ett par vagnar kom i släp och dom kunde se att det även fanns beskyddare åt hela följet. Vaktposten skrev ner ett meddelande och rullade ihop det i en liten rulle. Han öppnade en bur av bambu, och tog fatt i en örn. Han lät sina fingrar surra fast pappersrullen i örnens ena klo. Örnen satt still medan han lyfte upp den med ena handen och stäckte ut den mot luften. Örnens ena klo hade en röd sidenknut.
Han lyfte upp sin flöjt och försiktigt hördes en tyst ton. Örnen flaxade iväg rakt upp mot luften.. vingarna arbetade hårt och rytmiskt, och plötsligt försvann budbäraren på två vingar in mot djungeln. Genom träd och buskar, ovanför topparna. Den svängde med hela sin kropp och strök längs ena bergsklippan. Den steg allt snabbare likt en projektil och sökte sig till ett bergspass. Fågelns ögon var koncentrerat och med skarp blick sökte den sig till sina markeringar nedanför. Plötsligt dök den ner mot en klippa, fågelns vingar slutade att arbeta,
Örnens kropp smög ljudlöst igenom ett mindre bergspass och såg sitt mål.
Ett mål den många gånger hade passerat. Ett mål den nu skall nå.
Den landade på en stock som stod utställt på marken. Vaktposten tog tag om fågeln och satte in den i en ny bur av bambu. Buren hade en röd sidenduk markerad.
Han lät sina händer ta av rullen från örnens ena klo. Han läste vad det stod på pappersbiten.
Han vinkade till sig en av sina vänner, som stod en bit ifrån bergskanten.
Dom båda gick ner med pappersrullen mot ett tält.
En av männen i tältet läste meddelandet. Han reste sig upp och gick ut. Han tittade upp mot himlen och lät sina ögon betrakta omgivningen. Han såg bara dom höga klipporna där han nu stod, nedanför.. en bit in i djungeln. Han sade något till dem två som kom med beskedet.
Dom båda gick tillbaka till vaktposten uppe på klippan. Dom skrev på fyra nya rullar och skickade iväg fyra nya budbärare med vingar. Med skarp blick tog dom samtidigt av från bergsposten. Örnen med röd markering letade sig fram till sin egen stock, där han först blev ivägskickad. Vaktposten tog emot meddelandet och sände iväg ett bud till lägret nedanför.
Alla männen i byn tog tag i sina spjut och pilbågar och gick varsamt genom djungeln.
Deras kroppar var muskulösa och dom rörde sig vant. En av dom främre spanade längs utsidan mot dalgången på höger sida. Dom andra höll sig djupare inne i skogen.
Dom hade besök. Och vem var på väg hit..
Regionen hade haft fred i många generationer. Men dom var på sin vakt mot nya besökare.
Deras enda fiende var Tiberianena i norr. Deras gemensamma region hade nu klara gränsdragningar. Men vem var på väg hitåt..
Hiekerna var ett fredligt folkslag. Dom kom från alla ställen långt innan dom blev ett folk med eget språk och kultur. Från början var det handelsmän som reste runt. Vid dessa handelsställen blev det mer och mer byar. Byar med familjer, generationer med kultur. Dom hade varit i konflikter tidigare, med plundrare och tjuvar.
Dessa plundrare utövade utpressning mot Hiekerna. Dom ockuperade bergspassen för handelsmännen i dem större regionerna. Och många gånger fick Hiekerna utkämpa blodiga strider, för att få nödvändig leverans av mat och fruktbara handelsutbyten.
Efter många år så hade Hiekerna kontroll över regionen, men dom visste att det fanns plundrare i regionen. Men under dom sista tjugo åren, hade Hiekerna inte varit utsatt för deras framfart. Hiekerna visste också att plundrarna var i handel med Tiberierna, som använde dom som en slag legosoldater, lång inne i hiekernas områden. Och plundrarna drog givetvis nytta av detta, genom att få förmåner av Tiberianerna och utpressning mot Hiekerna.
Dom alla kunde minnas dem sista krigen med det krigiska folket Tiberianerna i norr.
Det var årtionden av krig och svält. Utarmade familjer och många generationer som gick till spillo. Efter regionens gränser och fred byggde Hiekerna upp sitt folkslag igen, och by efter by föddes. Dom utövade all möjlig teknik för att deras vardag genom jakt och byggnationer, skulle bli så praktiskt som möjligt. Flera av deras bybor var handelsresanden och kom tillbaka efter ett par år till byarna.. som nu hade växt till allt större städer, för att lära upp dom andra.
Det kunde vara krigskonst, jakt, byggnadsteknik, lärdom, sagor, nya maträtter med exotiska kryddor. Alla nya danser som dom handelsresanden hade suttit och njutit av , under alla deras upptäcksfärder. I städer, i byar, vid hav, i skog och mark.
Hiekernas främre spanare såg nu en av följeslagets spejare genom buskagen. Han slog ner med handen och satte sig på huk. Följeslagarens häst travade försiktigt in genom stigen,
Och ryttaren hade något sorts skydda av läder och en hjälm på huvudet. Hjälmen såg lite skräckinjagande ut för spejaren. Men han satt tyst och studerade vad som hände.
Han kände inte igen vilket folkslag det var på hästen. Den vita hästen som nu med sin tyngd bröt buskar och annat som stod framför dens väg, med sina hovar.
Ett par spanare smög sig försiktigt upp bredvid busken där dom nu gemensamt observerade vad som pågick. Plötsligt stannade ryttaren och såg sig omkring i den täta djungeln.
Plötsligt ropade han på ett okänt språk, och fem ryttare dök upp från ingenstans.
Hiekerna satt ljudlöst och betraktade vad som hände. Två av ryttarna steg av sina hästar och tog av sina machetes. Dom började nu slå ner två buskar och skalade snabbt av bladen från dessa. Dom andra ryttarna vände tillbaka till dom andra. En av dom som stannade kvar börjar göra iordning en lägereld, han samlar ihop dom avhuggna träflisorna och lägger det på en hög.
Den andra låter en kittel av brons hängas upp ovanför elden, och dom andra kommer tillbaka.
Nu är det flera än förra gången. Dom var tjugotvå till antalet, och efterhand låter dom spänna fast sina hästar kring området. Dom andra med kärrorna stannar kvar lite längre bakom och gör också i ordning öppen eld. Hiekernas spejare drog sig tillbaka till dom andra och berättade vad som skedde bredvid stigen med besökarna.
Asko som var spejarnas ledare ryckte till sig två av sina soldater.
”jag vill att ni springer ner till byn och förvarnar dom andra…vill också att ni kommer tillbaka så fort som möjligt med dom andra stridsdugliga..”
Dom förstod att det var allvar när Asko gav en sådan order. Dom två soldaterna traskade ner mot byn i snabb fart. Asko och ett följe på fyra soldater gick ut mot stigen. Dom gick mot den riktning ,där besökarna nu befann sig. Deras blåaktiga hud måste ha satt skräck i besökarna. För plötsligt drog dom alla sina vapen när dom fick ögonkontakt.
Asko stannade till och hans soldater bakom honom. Besökarnas hästar blev skrämda och försökte slita sig från sina fästen. Asko stod still och såg en av besökarna försiktigt lägga ner sin machetes. Dom kunde endast se varandra från buskarna och det enda som hördes var syrsorna som lät. Värmen var påtaglig och mellan dom höga träden, utan skydd, brände det till av solens smärtsamma strålar, där dom nu försiktigt gick fram mot lägerelden.
Mannen som hade lagt ifrån sig sin machetes sade till dom andra något på sitt eget språk.
Plötsligt kastade dom sina vapen på marken. Besökarna förstod att den väg dom vandrade endast var till låns. Dom hade aldrig varit så här långt söderut tidigare. Dom förstod också att om dom skulle klara sig vidare mot sitt mål genom det trånga bergspasset, ville dom först och främst fråga om det gick för sig. Det fanns ju också lokala faror, och det vara bara Hiekerna som kände till det. Fällor i spår, plundrare och den täta djungelns alla rovdjur.
Besökarna var ensamna och beroende av dom, som dom nu mötte. På ett eller annat sätt.
Mannen från lägerelden kallade till sig en av männen från följet. Han sade något till honom, och plötsligt gick dom två fram till Asko ute på stigen.
”Vi kommer från Recta…vi har rest långt och skall förbi passet.. vi kommer ifred..”
Sade tolken till dom tre männen på stigen med blå hudfärg.
”dom kommer från Recta…” mumlade Asko eftertänksamt. Hans två soldater tittade på honom med spänd blick. Recta var en handelsstad mellan regionen in till Tiberierna och övriga städer under tiberiernas regim. Asko gick ensam fram till besökarna.
Besökaren hade mörkt långt hår och hans kläder var av läder. Han hade smal svart mustasch
Och hade fårat ansikte. Hans ögon var bruna och han betraktade Askos mer lättare klädsel, som bestod av en blå sidenkjol. Under kjolen hade han svarta byxor av bomull. Han hade inget som skylde hans överkropp. Askos vita tatueringar runt handleder och rygg, formade sig som en berättelse över hans bröst. Den mörkhårige besökaren visade med handen bort mot lägerelden. Asko tittade bakåt och observerade att hans två soldater stod kvar. Beredd på allt.
” jag följer med och ni kommer med..! dom två andra sluter upp bredvid Asko och hela sällskapet följs åt in mot lägret. Dom andra männen hälsar på ett okänt språk på dom tre Hiekerna. Dom hälsar tillbaka och dom sätter sig vid elden, efter en inbjudan..
” så ni kommer ifrån Recta..? Frågade Asko, samtidigt han tog emot en bägare från en av besökarna. ” ja… vi har rest länge.. och måste igenom ert pass.
Mannen med mustaschen säger något åt tolken som tillägger.” vi har hört att det tar tre månader att komma igenom bergspasset…Juan frågar om det finns en annan väg igenom.. som kanske går fortare..”
Asko rullar med innehållet från bägaren. Han sitter still och funderar länge.
Dom mörkhåriga männen sitter nu också och betraktar det som sker. Deras ögon flackar runt och är hela tiden på sin vakt. Någon harklar sig efter drycken , som dom dricker. Den starka drycken. Gjord på Ezra blad. Ezra blad från Bolimpalmerna, som är ett eftertraktat byte för regionens innevånare. En slags blad med extrakter som förhöjer förmågan att orka arbeta och vandra längre, än kroppen orkar med från början. Ezra bladets karakteristiska beska smak får kroppen att reagera med et harklande läte. Det som nu hörs kring dom alla.
Det är bara vana Ezradrickare som klarar av att dricka det utan att harkla sig.
Asko sveper det i en följd och tillägger sedan..” berätta varför ni skall igenom passet först…”
Han låter sin handled torka bort det sista av drycken som fastnat i mungiporna.
Små ur kokta palmbitar som bara måste bort. Det svider annars och skinnet flagnar bort efterhand. Han tittar på dom mörka männen, under tiden tolken översätter Askos fråga till mannen i den svarta mustaschen.
Plötsligt börjar dom samtala på sitt eget språk, deras snabba intensiva läte som kommer från deras munnar börjar plötsligt att leva, och Asko och hans följe kunde se på deras kroppspråk att det var en känslig fråga. Från att det hade varit tyst och lugnt blev det nu oroligt där dom nu satt framför lägerelden
Dom pratade i munnen på varandra och en av männen reste sig upp och slog ut med handen.
Han vände sig om och tittade på mannen med mustaschen med intensiv blick. Han lät sin hand få tag i machetens skaft, och med ett ryck slet han upp den ifrån en stock från marken.
Han stoppade snabbt ner den i sitt hölje och gick därifrån. Mannen med mustachen förklarade att dom inte kunde säga varför dom skulle passera eller vart dom var på väg. Deras färd var endast i fredligt syfte och Eirekerna hade inget att frukta. Men dom var beroende av någon som kunde hjälpa dom förbi passet eller i bästa fall korta av sträckan något.
Det skulle löna sig påstod han och erbjöd Aski att följa med ner mot resten av besökarnas läger. Dom gick en stund ner mot stigen och möttes plötsligt av hundratals hästar som stod längs djungelns träd. Flera av medföljande soldater låg och vilade sig eller bara satt och åt.
Dom reste sig förundrat upp och betraktade följet in mot lägret. Dom samtalade frenetiskt med varandra och det hördes rop i skogen. Dom hade inte sett något som liknade Hiekerna tidigare. Ljusblå hud med vita tatueringar. Ljust hår och muskulösa kroppar.
Följet fortsatte in mot tälten som nu stod uppradade efter hand. Soldater reste sig upp hela vägen och betraktade dem nu mer intensivt. ”..juan!! vad har du nu hittat..?”
Soldaternas skratt lät inte vänta på sig och han slog ut med handen allvarligt..
” det är våra vägledare genom den här gudsförgätna hålan..” ropade han majestätiskt och tillade..” låt dom vara.. vi har ett mål att slutföra pojkar! Glöm inte det..” under tiden han vägledde ekipaget genom hjorden av soldater som föstes åt sidan inför deras framfart.
Kärror stod uppradat längs med ett vitt tält och Juan slet upp den ena duken, som skylde öppningen..” så..! han stegade in och öppnade en duk till..” vi har besökare Carlos!
Carlos drog undan den vita duken och stirrade på besökarna i tältet.
” Hieker!? Vänta..!” sekunden efter steg han in till dom andra och torkade av sitt ansikte från vatten. Hans hud var renrakat och det hade fått ett litet skrapmärke på ena kinden.
Carlos satte sina hängslen på plats och rättade till sin vita bomullskjorta.
” ge dem frukt juan..” log han , samtidigt som han sträckte fram handen mot dom tre besökarna. Askos tittade på sina två medföljande soldater och log undrande.
”javisst ja..ni hälsar inte som oss..” fortsatte Carlos och lät sina handflator bilda ett kupol och sträckte fram dom mot dom tre..” Herk..ish iaaa..” Asko hälsade tillbaka med förvåning i rösten och kände sig betydligt mer hemmastad eftersom den nya besökaren i tältet kunde deras språk och hälsning. I tältet fanns det rikligt med frukt och i en keramikkruka fanns det vatten. Framför dom fanns det ett mindre bord och två mindre angenäma pallar av trä.
På bordet framför dom fanns det en karta med regionens gränser. Stigar och vägar var markerade med röd skrift. Det var handritade kartor och språket kändes inte igen av Asko.
Visst hade han träffat på folkslag från andra länder och försökt kommunicera, men han förstod inte dem bokstäverna som nu gestaltade sig på kartan framför honom.
Juan bjöd dom på frukt och under tiden bad Carlos Asko att sätta sig ner på pallen.
Asko satte sig försiktigt och tittade undrande på sina två soldater. Dom nickade lite försiktigt.
Som om dom stod på sin vakt om något skulle hända.
” vi behöver er hjälp med att ta oss igenom passet…våra spejare skulle ha nått er första by tidigare…men tydligen såg ni oss långt innan..” Carlos tittade snabbt mot Juan, som med en försiktig nick instämde.
” vi kan inte berätta vad vi skall hän efter passet…men jag kan garantera att ni kommer att bli mer än rikligt belönade för er insats..” Asko satt tyst och betraktade Carlos.
Carlos fortsatte..” vi har hört att det finns plundrare och Tiberianer i området…och vår senaste karta kanske inte är korrekt. Den är mer än tjugo år gammal och ritades ner i all hast av två kartritare…förstår du..” Asko nickade i samförstånd.
Asko tog en tugga av sin frukt. Ett äpple. Ett rött äpple som han bet av försiktigt.
”fortsätt,..” manade Asko och nickade mot Carlos. Det gjorde plötsligt Carlos mer säker på Hiekernas känsla av samförstånd och tillade. ” vårt följe finns längre ner mot skogen och vi skall övernatta här…jag ger er ett förslag redan nu…om ni klarar oss genom passet utan problem så får ni tre kärror med varor…om ni dessutom ger oss möjlighet att korta av tiden..
så blir det tio hästar extra.. tio av dom finaste hästarna…”
Carlos visste att hästar var en hårdvara i regionen. Hästarna var rena handelsgåvorna för traktens köpmän. Det fanns hästar tidigare, men Tiberierna såg till att minska på omfånget av hästar i området. Det gjorde Hiekerna mer flexibla vid strid och möjligheter att nå allt längre ut mot regionens ytterområden. Det visste Carlos. Inte minst när det gällde handel.
Asko avbröt plötsligt ” det är inget jag kan bestämma själv.. det är ett beslut vi måste ta med våran byäldste…vi har ju vägledare i våra städer och byar…men det är endast för våra egna handelsmän…jag vet inte hur man ställer sig till detta..” Asko slukade den sista delen av äpplet och tillade.” vi vet ju inte ens vem ni är och var ni kommer ifrån…som ni förstår kan vi ju inte lita på någon…som kommer till dessa trakter mer..” han tittade på Carlos med sina blågröna ögon och såg att Carlos blick vek av, och försökte fina Juans.
Han sade något till Juan och inväntade svar. Juan tog fram sin kniv och delade sitt äpple rakt över. Han tittade på Asko och fortsatte diskutera med Carlos på det främmande språket.
Carlos vände sig om mot Asko. Hans röst är mjuk men ändå spänd.
Han skulle precis säga något, då han vänder sig om mot Juan och frågar något på deras eget språk. Juan står och betraktar Asko under tiden han petar in en bit äpple i munnen med hjälp av knivägget. Han nickar till svar och Carlos fortsätter.
Vi lovar också att rensa upp hela regionen från lokala plundrare…som en bonus..”
Han lutade sig bakåt med armarna knutna runt nacken och inväntade Askos svar på det hela.
Det är inget beslut vi råder över…det bestäms i gemensamt i vår by. Men jag kan redan säga er…att vi behöver inget av det ni erbjuder oss just nu. Bergspasset är en farlig plats även för oss Hieker…och förresten har vi inte ens givit er tillstånd att passera genom passet överhuvudtaget..” Asko reser sig upp och tackar för frukten. Han bugar innan han går ut från tältet..”Juan..Carlos..! Ni är välkomna på middag i kväll i vår by.. våra män hämtar er senare..
så får ni vårt svar på er begäran..”
Utanför lägret stod resten av Hiekernas soldater uppradade. En del fick order att slå läger strax utanför besökarna. Som beskyddare eller vaktpost om något skulle ske.
Asko tog ingen risk, han hade erfarenhet som krigare och det var på hans ansvar att inget onödigt skedde, varken mot besökare eller ifrån dom.
Asko lät sin handflata lyftas upp mot skyn. ”Inatt blir det fullmåne…inatt blir det Rascha…”
Sade han tyst för sina närmaste, innan dom fortsatte ner mot byn. Byn Ra som hade tolvtusen innevånare. Byns högsta fäste var uppbyggt mot en bergsklippa. Resten av byn var byggt ner mot djungeln ut mot en av floderna som passerade dem två regionerna. Floden hade grönskimrande ljust vatten på dagen och lös upp av eldflugor på nätterna. Nattens eldflugor som dansade runt. Rytmiskt och pulserande. Ett skådespel för ögat. Många av byborna satt nere vid flodbädden och njöt av skådespelet. Nere vid floden fanns det också en utbyggnad för dans och musik. I byns centrum fanns det bageri och smeder. Mycket som skedde i rekreation och nöje utgjordes i en större del utmed flodskanten.
Asko fortsatte upp mot byns militära centrum, som strategisk var placerad i en av klipphällarna.
Innan han gick in satte han sig ner i en inristad cirkel och knäböjde, han reste sig upp och lät ett vitt puder kastas framför dörren in till sin överordnade. Han steg ut ur ringen och fortsatte in. Hans följe stod utanför och han inväntade sina medarbetares ankomst. Corso steg in och hälsade Asko välkommen. Corso dunkade Asko på ryggen och bad honom sätta sig ner med en handgest.
” så min vän.. vi har besökare? ” frågade Corso och betraktade Askos ansikte.
Corso hade redan fått rapport om det hela via dem flygburna budbärarna. Men han ville veta vad Asko hade fått för intryck av det hela. Visst hände det att det kom besök via bergspassen.
Förutom handelsresanden också nykomlingar som på ett eller annat sätt ville bygga sig en framtid i närheten av Ra. Men att det nu kommer ett folkslag med okänt språk och plötsligt vill igenom Ecudeapasset, kontinentens beryktade pass, där endast ett fåtal har klarat sig igenom utan alltför mycket dödsfall…rovdjur…plundrare. Stenar som rasar…moscitos som det största problemet. Nätter av djupaste köld.
Han sade ingenting, han tittade förbi Corsos analyserande blick. Han tänkte noga och försökte få en inblick i det hela. Han mindes den sista resan genom passet för åtta år sedan.
Asko och en grupp soldater hade i uppdrag att rensa upp i bergspasset från Tiberiet.
Dom sista Tiberierna som hade stannat kvar djupt inne i den lömska delen av regionen, som löpte längs en bergskam. Det hade varit plundreri från lokala grupper som samarbetade med tiberierna. Många av deras handelsresanden blev rånade på sitt byte och även dödade.
Detta blev alltför stort problem för invånarna på Ra. Mycket av deras nödvändigaste spannmål transporterades via passet. Nu hade dessa överfall alltmer tilltagit i styrka och
det fanns inget mera att göra för Hiekerna at spåra upp dom.
Asko förde inte befäl över sina trupper då, utan var endast befäl för en av garnisonerna på södra sidan av Ra. Corso var högste befälhavare under den tiden.
Dom var trehundra soldater som marscherade längs bergskammen . Dom delade upp sig i tre större grupper. Asko hade befäl över den gruppen som gick längs den sydligaste delen av bergskammen. Dom hade proviant och eftersläpande följe med det nödvändigaste.
Många av Tiberiets soldater hade inga familjer under den tiden. Många av soldaterna var köpta av Tiberierna och flera av dom var legosoldater. Dessa slöt sig samman i grupper och befäste strategiska ställningar, där dom visste att handelresanden passerade, mer eller mindre utan egna följen eller vaktsoldater. Dessa var lätta byten för Tiberiernas grymma framfart i regionen.
Asko mindes en natt när dom var på väg upp till Aie passet, ett pass som delar sig i tre.
Där floden delar sig i två. Det var halvvägs upp mot slutet av hela den beryktade bergskammen. Dom hade vandrat i över sexton timmar det dygnet och Asko och hans befäl gav order till soldaterna att slå läger i strax innan för Aie passet. Det var kallt och månens ljus strök längs stenarna bredvid flodbädden. Soldaterna slog läger och eld från eldar lös upp små
delar av skogen. Askos två följeslagare i befälsgruppen satt och njut av kvällsmaten när Asko dök in i tältet.
” Carlos grupp har precis nått västra delen av passet och vi skall möta dom natt för genomgång av Rakisdalen…vi måste ta oss igenom dalen innan det blir morgon…risken är att vi hinner bli upptäckta innan vi möter dom…” Hans två underbefäl studerade asko noga.
Ljuset från elden lös upp askos aniskte och dom båda kunde se att han var beslutsam.
”näe gör vi oss iordning, för att ta oss ner mot dalen inatt? Undrade den ena av dom, och lät sin hand stryka lätt över elden. Det hade hunnit bli kallt och kylan över passet var strängt mot dem alla. Det ryktades tillomed, att plundrare hittades döda i områdetpå grund av den stränga kylan. Dom so hade gått vilse i natten och inte hittade hem till deras läger, gick ett annat öde till mötes, än dom som kunde hantera kylan och låta sig utnyttja naturens möjligheter för att kunna skyla sig och hålla sig varma. Dom lät sina filtar skydda dom mot kvällens kyla, där dom nu satt. ” jag säger till när det är dags och under tiden skall ni be er män äta och sova, vi har en lång natt framför oss..” Hans underbefäl förstod vad det innebar.
Dom hade tididgare tjänat under Asko, och dom litade på hans instinkter och intuition.
Kanske var det därför han var en sån god ledare och soldat för sina män. Men nu var det första gången Asko själv ledde ett uppdarg under Corsos befäl. Men dom var som tre bröder när det gällde samarbete. Reits och Sakar hade växt upp tillsammans med Asko i en liten by, strax utanför Ra. Under uppväxttiden umgicks dom rätt mycket och Askos syster Ciosmo hade en kärleksaffär med Sakar i ungdomsåren. Asko var lite försiktig att antyda detta, nu när dom var i militärens tjänst. Men visst höll han ett öga på Sakar under den tiden dom umgicks.
Reits far var en nära vän till Askos familj och Reits var ofta hemma hos dom under den tiden Asko bodde i den lilla byn. Många gånger direkt efter undervisnig och arbete ute på fälten, gick dom alla tre ner mot floden och dök från klipporna. Det var bara dom tre som hade ett speciellt ställe för detta, och ingen annan visste något om detta. Ciosmo var djupt förälskad i Sakar, och efterhand byggde dom båda upp ett förhållande i hemlighet. Det var bara Asko som visste om det, han hade förstått vad som skedde ute på arbetsfälten. När Sakar plötsligt hjälpte till ”frivilligt” i närheten av Ciosmos närhet..När dom båda försvann under ett par timmar för att sen plötsligt dyka upp, var för sig..
Asko hade aldrig frågat Sakar eller Ciosmo, han behövde inte veta, han förstod.
Askos far hade inte velat att Sakar och Ciosmo var tillsammans, eftersom Sakar tillhörde
Tiberierna från sin fars sida, långt innan kriget hade börjat mellan dom två folksalgen.
Detta visste både Ciosmo och Sakar. Sakar var lång och hade långt hår och hästsvans.
Han hade inte den karakteristiska ljusblå hudfärgen som dom andra Hiekerna hade.
Det var ljusrae än deras på grund av hans härstamning från Tiberierna. Han var en god spanare och kunde på lång väg avslöja byte för jakt och en skicklig spårare ute i djungeln.
En gång om året när soldaterna skulle på sitt sista övningsuppdrag lång borta från Ra, fick dom också leva ensamna i djungeln i två veckor i grupp och oberoende varandra. Där skulle dom testas i jakt och lära sig allt vad naturen hade för skydd från inkräktare, både från djur och människor. Sakar var den enda just det året som kalarde av att spåra upp andra soldater under övningen. Och oskadligöra dom genom att stjäla ett föremål, som vid ankomsten förevisades för överordnade. Han fick ett rykte i garnisionen. Sakar var den osm kunde se utan ögon, höra utan öron och röra sig snabbt och ljudlöst i djungeln. Han hade respekt inför dom andra soldaterna. Även för Reist och Asko.
Reiska tränades av sin far i självförsvar ochh i strid långt innan han kom till Ra:s militärskola.
En kampform som kallades Zwihatse. Att försvinna bakom träd och klippor och dyka upp bakom fienden och oskadliggöra dom. Med två stavar på en och en halv meter slåss mot rovdjur och ormar, samt Tiberier och oskadliggöra dom.
Han var nu befäl över självförsvarsdelen och varje år tränade han nya soldater för strid i närkamp och i grupp.
Nu satt dom där alla ter och drack Eizablad och njöt framför brasan.
Djungeln dunkla läten hördes dovt i bakgrunden och Asko lade sig ner och blundade.
” Kommer ni ihåg när vi badade vid klipporna och plötsligt dök påantern upp och glodde på oss vid flodbädden..? Dom tre skrattade gott och visst kokm dom ihåg det. Pantern som dök upp och bara satte sig ned och tittade på dem tre, där ute vid flodsvattnet. Ingen av dom unga männen vågade sig upp, utan bara låg med hvudet och väntade på att rovdjuret skulle ge sig av. Det var den enda vägen uppp mot fast mark och runt omkring dom fanns bara klippor.
Höga klippor och knivskarpa rev, det skulle vara vansinne att försöka ta sig upp där..
Efterhand hade en hel familj pantrar lagt sig vid flodkanten, och med skarp blick iakktog dom tre badande unga männen. Efter ett tag kunde dom inte vänta längre. Pntrarna hade kommit för att stann och den enda möjligheten att ta sig upp var att försöka gå stilla, bit för bit , förbi stora ryckiga mungipar från bestarna vid flodbädden. Plötsligt rser sig två av pantrarna upp och väser. Deras gulbruna rovdjursögon är fastnitade på dem tre köttstyckena som inte skulle haft en chans om det hade blivit fel. Dom klarade sig givetvis och efter det fick dom en ide att dom skulle börja tämja pantrar. Deras nyfikenhet och fascination till dem stora smidiga djuren, föranledde att dom knde tämja pantrar efter hand. Det tog lång tid , och efter ett tag hade dom ett 4 tal pantrar som var tam i deras sällskap. En ny idè tog form hos trion.
Nu prövade dom också att vakta vissa saker, och plötsligt hade dom fått en perfekt vakt, till det dom ville beskydda. Med vissa givna mönster med en pinne , fick dom pantrarna att vakta,
Gå åt sidan, ligga och gå till angrepp mot fiender. Pantrarna ingick nu som ett redskap i jakt på byte, samt vid krigskonflikter som ” väktare ” med lysande framgång. Dessa pantrar fick halsens päls borrakade och man ristade in egna namn på djuren och vilken tillhörighet inom lägret dom hade. Efterhand insåg också Heikekernas försvarsorganisation, att detta avr ett utmärkt komplement till den krigsföring, som nog var svår i den ointagliga terrängen i regionen och pantrarnas betydelse fick allt mer större vikt efterhand inom krig och jakt.
” javisst kommer man ihåg det..!” skrattar Sakar och ryster på huvudet åt trions tafatta steg upp mot flodkanten. Reistar slänger en pinne till brasan och sträcker sig efter sin medhavda filt. Asko ligger fortfarande, men han öppnar ögonen och blickar upp mot stjärnorna.
Många gånger hade dom legat under bar himmel. Det var naturligt för dom. Så länge han kunde minnas, så hade dom legat under bar himmel under alla år ute i fält.
Det var sällan eller aldrig dom byggde skydd för natten, förutom i dom djupaste klipporna mot skölden, som alltid var påtaglig i provinserna. Under dessa nätter låg Asko ofta och funderade över gudarna, jaktguden, krigsguden, kärleksguden, och djurens gud.
Dom brukade ha ritualer fyra gånger om året och deras tideräkning bestod av tretton månar.
När det nya året efter den sista dagen i trettonde månaden Dansade man och spelade musik.
Man bjöd sina vänner på den godaste mat och drack en alkoholaktig dryck som var gjord på mangoliknande frukt i regionen. Alla Heieker hade det som en stor gudadag, där man offrade och bad till gudarna för ett gott och skonsamt år, från krig och förnödenheter. Man hade också ritualer till kärleksguden, för ett fruktsamt år för nybyggarna och alla dess familjer.
Sista dagen efter den trettonde månaden brukade dom paren som var tillsammans dansa en offentlig dans som en slags trolovning inför det kommande året. Paret fick inte under några omständigheter bryta sin trolovning under tretton månader. Dom hade en enda chans att separera från varandra, ovh det var under dansen. Det var sällan sådant hände, men då det skedde betydde det att dagen efter så hade paret ingen bindning mer. Och skulle dom mot förmodan finna varandra igen, då fick dom vänta tretton månader och dansa ihop i en ny ritual. Genom byn Ra, var det små grillar längs hela floden och det var dansuppvisning och musik hela vägen. Alla eldar var upplysta ända från floden upp till högsta fästet mot bergstoppen. Det patrullerade soldater som skulle hålla ett öga på ” förfriskade ” män, utifall det skulle ske något. Det fanns sällan tillfälle att låta staden ha en sådan stor fest, som den som sker vid detta tillfälle. Staden bjöd alla invånare på mat och all underhållning och många gånger fanns det besökare från provinserna, som begav sig till Ra, när det var fest.
Husen bestod av vit keramik som var målad i terracottafärg. Oftast var det stora öppningar in och dom brukade ha två våningar. Köken var stora och oftast i anslutning till dörren, som bestod av flätad bambu. Gatorna bestod av ljusa klippstenar som lagts i ett visst mönster.
Smågatorna låg i riktningen mot den trettonde månen. Dom större gatorna och gränderna var tre gånger större än dom mindre och läng sidorna fanns det affärer vid sidan av varandra.
Man tillverkade eget silke och bomull som köptes från affärsmän från andra provinserna.
Det fanns bagerier och det var alltid folk som stod i kö, framemot förmiddagen.
Vattnet pumpades upp längs avenyerna med hjälp av sinnrikt utstakade pumpar.
Många av invånarna arbetade på arbetsfälten, dessa låg i anslutning mellan bergskammen.
En del av produkterna som tillverkades såldes via Ra:s handelsmän kontinuerligt.
Denna handel betsod oftast i byte av andra produkter. Resten av föremålen sparades och lades undan i en utbyggd bergsrum. Detta låg i närheten av soldaternas garnision.
Tunneln in till utrymmet var långt och det var svårt att hitta därinne utan hjälp av dom som visste tunnlarnas utbyggnad. Där inne låg allt från Ezrablad till guld, och en stor del av vaktstyrkan betod av pantrar som var lösa i vissa delar tunnlarna. Dessa sektioner kunde bara öppnas och passeras av ett fåtal Heieker. Dom som kom till Ra och ville ha ett boställe fick det. Dom fick välja arbetsfält och vad dom ville göra, och en viss del av deras arbetsinsats tog Ra:s styrande hand om. Resten fick invånarna själva ta hand om, och använda eller sälja vidare. Ju mer dom arbetade, dessto mer fick dom själva, på så sätt ökade intresset för invånare i närprovinsern att bosätta sig i Ra ocj skapa en framtid. En framtid för dom själva och deras barn. Det fanns skolor som utbildade barnen i språk och skrift. I naturens fruktbara områden och regionens historia.
Senare kunde dom själva välja vad dom ville sysselsätta sig med och få hjälp att utbilda sig inom. Det fanns hantverkare, gjutare, timmermän och vanliga arbetare. Alla hade sin funktion och det fanns möjlighet att värva som soldat i tidig ålder, men det var inget tvång. Oftast var det unga män till fädrar som deltagit i krig, som med stolthet gick in i hären. Vid oroshärdar och större konflikter var det tvång att delta i militärens försvar mot inkräktare. Det var så det var. Varje nybyggare som kom till någon av Heiekernas byar eller städer fick enligt en ritual ett bevis som Heieker och var en del av deras kultur och framtidstro. Männen tatuerades på högra skulderbladet som Heiek och kvinnorna på vänster sida. En del av Tiberiernas invånare upptäckte att det fanns en framtid hos Heiekerna och flyttade in mot provinsen, i hopp om att så småningom vara en del av dom. Men det var det ingen som talade om, eller något man diskuterade med andra Tiberier. Risken för vedergällning från Tiberiernas krigsmaskin var alltför respektfullt.
Dom riktigt infödda Heiekerna hade ljustblå hud och grönblåa ögon. Deras ljusa hår var oftast långt hos kvinnorna och männen. Det var en skillnad mot dom andra folkslagen, som hade mer ljus hy och dom från norr, hos tiberierna, som hade mer mörkbrun hudfärg. Också deras mer mörka hårfärg skvallrade om Tiberiesk härstamning. Invånarna fick möjlighet att bygga sina boställen var dom ville, men ville dom bosätta sig i Ra, fick dom vänta på besked från stadens beslutande män, som hade ansvar över infrastukturen. Det handlade om möjligheter för transport att komma frm på vägarna och att det inte byggdes på ställen, som senare skulle användas i stadens eget syfte. En del av invånarna bodde således i små byar utmed och inne i djungeln på andra sidan floden, som låg mittöver Ra. Det fanns således två större broar som band samman dessa byar och möjligheten, för dom att ta sig över, var via dessa broar.
Vaktsoldater stod positionellt i anslutning till dessa , och registrerade vad som skedde.
Floden var trehundra meter bred och broarna var byggda av sten och trädstammar.
Broarna var femton meter i bredd och den var upplyst med facklor längs sidorna på natten fram till gryningen. Det var oftast ingen aktivitet i byn på natten. Det enda som kunde höras var syrsornaom lät och ett och annat vrål fån någon av dom vilda djuren i djungeln.
Månens ljus blänkte genom dom tätbevuxtna träden och skogens täthet var ödesdigert för dom som tog sig fram genom natten. Dom svartmålade Tiberierna smög längst djungeln och deras krigsmålade kroppar rörde sig smidigt genom kvistar och buskar. En efter en dök dom upp
Bakom varandra. En av dem pekade med handen mot ett läger längre in mot skogen.
Två av dom försvann och vaktposterna som stod vid bron hörde ett jud och vände sig om.
Dom såg ingenting och fortsatte att samtala med varandra , nu lite tystare. Deras spjut höll dom i handen och vände sig om och tittade runt i omgivningen. Plötsligt dyker det upp några bybor från djungeln som skall över till Ra. Dom går sakta fram förbi vakterna och skall precis gå upp på bron..” rei sa ec eis? Frågade den ena vakten , en av besökarna till Ra. Dom sade ingenting utan gick fram till vakterna. Plötsligt slår den ena bybon ut med handen och med en snabb handrörelse faller båda vakterna till marken. Mannens skarpa böjda kniv sätts i ett bälte under filten, och dom tre fortsätter över bron. Flera av tiberierna ålar sig längs bron och döljer sina kroppar väl från silutterna från månljuset. Vakterna på andra sidan bron, går samma öde till mötes, och trion fortsätter snabbt in mot byns små mörka gränder, fortfarande skylda av filtar. Dom fortsätter in mot Ra:s mest täta bostadsområden och plötsligt öppnas en dörr och dom tre försvinner in…”
Asko log och fortsatte att stirra upp mot stjärnorna.
Det var det min far berättade för mig när vi var små…när Tiberierna slog sig ner i Ra…genom spioner. Tack vare dom är vi här nu..” Reist och Sakar sade ingenting.
Dom visste kanske att det var en saga. Ingen visste på säkerhet hur dom kunde anfalla Ra, utan att Heiekerna var förberedda. Just nu så spelade det ingen roll. Dom skulle snart förbereda sig för en lång vandring genom dalen, och det var det enda dom tänkte på.
” hur gick det för Derasae..! Undrade Reist och drog filten mer över sig.
Derasae…ja hon försvann…samtidigt som kriget började. Asko sträckte sig efter sin Ezrabägare och höll det i handen med kupade händer. Han satt nu upp och blickade ner i bägaren. Ezrabbladen syntes och han drack långsamt och stirrade sedan in i skogen.
Derasae var Heikernas drottning och hon kom från byn Sae. Hennes far var Heiekernas kung.
Byn Sae låg långt ifrån Ra. Den låg på på högsta toppen av bergskammen och dom växte upp i bergen. Senare när hon var trettitvå år skulle hon flytta till Ra, för att där ta över sin fars styre över Heiekerna. Hon var en späd ung flicka med stor påpassning från dom som tjänstgjorde hos henne. Hennes far som fortfarande var kung, lät sina bästa vakter se till hennes bästa var hon än befann sig. Hennes far, Osraes, som nu var gammal lät sina närmaste skriva ett dekret för sin dotters styre över hela regionen och närliggande provinser. Hon förstod att det snart var dags att axla sin fars makt. Hon sade oftast ingenting utan lät sig föras av det kungliga i maktens fäste. Hennes miljö var ganska inrutad och varje gång hon skulle göra något, var hon tvungen att göra det i sällskap med beskyddare.
Osraes gjorde allt för sin dotter, och ansåg att han visste det bästa för sin dotter. Hon blev höljd till skyarna och hon var en vacker syn för traktens unga män. Hon var dotter till Osrae, och det betydde att det inte fick finnas något umgänge med henne. Det var han som skulle ge sitt godkännande till den mannen som skulle dela hennes liv, i makt och framgång. Det visste hon, och hon gjorde ingen antydan till uppror eller diskussioner till annat.
Hennes mor Toestas var en gudfruktig mor, med ett fromt handlag med sin man och dotter.
Många gånger satt Derasae och Toestas och pratade in till småtimmarna, när tjänarna inte hörde på. Det fanns något utanför hennes inrutade liv, och hennes mor gav henne kunskap utanför den värld hon befann sig i. Generationer av styre. Framgång och nedfall i regionen.
Heiekernas kultur och ritualer. Gudarna. Stoltheten i folket, som kämpar mot framgång och oberoende från sekler av stridigheter. Detta förstod hon vad det innebar. Att låta livets lustar stå tilbaka för en tro, en sak, en kultur inom Heiekarna. Att vara Heiekernas fruktbara drottning inför ett folk som kämpat mot ondska och vigt sina liv för styret och anammat gudarna som en livshållning utan tveksamhet…låg snart på hennes lott.
Toeastas satt bredvid henne och kammade ut hennes långa gyllenvita hår långsamt.
Den unga kvinnans mor log och fortsatte med att låta sina händer dra ut håret långsamt.
Deras klädsel bestod av vita klänningar och den ljusblåa huden var markant mot detta.
Derasaes hals var klädd i dyrbar smyckning. Hennes händer var mjuka och hon satt med knutna nävar. Snart skulle hon krönas, det var tre månar dit. Tre månar av väntan och förberedelse till kröningen skulle ske. Hon satt tyst och lät sin mor sitta vid hennes sida.
Toeastas reste sig upp och gav sin dotter en kyss på kinden..
” sov gott…vi ses imorgon..” Hon öppnade sedan dörren och gick ut. Derasases reste sig upp och gick fram till fönstret och lät sin blick studera omgivningen över Ra, som nu lät sina eldar fritt pulsera genom djungel och flod. Blicken från högsta höjden var vacker. Från trehundra meters höjd stod hon och såg den by, som hon skulle regera från. Byggnaden upp mot kliporna var bygda i sten från passet. Bambustänger och timmer från träden letade sig majestätiskt upp mot den högsta höjden. För att ta sig upp mot byggnaden var man tvungen att gå längs klippkanten, som väl var uthugget som en trappa. Längs trappan fanns det facklor som lös upp längs vägen. Strax innan porten till huset på höjden, fanns det gudar i statyer,gjorda av sten, uthugget via bergssten, soerarseius, solguden. Vars händer sträckte sig upp mot skyn och höll i en kula. Statyen var fyra meter hög, och ansiktet stod mot den trettonde månadens riktning. Solgudens blickar var öppna, och han var beslutsam.
Beslutsam att sol och regn lät sin sol och droppar av vatten, låtaregionen bli bördig och fruktsam för skörd och möjligheter för Heiekerna att inte lida nöd på majs och ris.
Vattnet som var viktigt för allt levande. Tre gånger om året offrade man till solguden.
Blidkade hans önskemål och utförde vissa ritualer sedan urminnes tider. Soerarseius stod nu stolt i blåaktig målning och vita inskriptioner runta hans kropp i sten.
Aesseslissanez, väderguden, vars ansikte gestaltade sig som en panter. Han satt ned och lät sina händer vigt, sträcka sig ut med vänster och höger sida. Händerna av sten var utsräckta
Och hans huvud tittade rakt upp mot skyn. Ödmjuk mot naturens makter satt han och lät sina händer ta emot värme och vatten. Varje år lät man hälla vatten över väderguden, och strax därefter lät man sin dyrbaraste spannföremål..riset, begrava honom tills bara hans huvud blickade upp mot skyn. Den ödmjuke aesseslissanez.
Arsimaliuzes, djurgudinnan. Vars långa hår i blå prakt lät vinden lyfta lockarna i sten.
Med ena foten högre än den andra och en örn på hennes axel, stod hon där med händerna ovanpå ett kattliknande väsen och spejade ut. Hennes starka och skarpa blick var igenomträngande, långt förbi djungelns och öknens horisont. En gudinna vars uppdrag var att
Vara en del av djuren. Att låta örnens öga bli en av Heiekerna, att låta panterns instinkt bli en av Heiekernas, att låta ormens ljudlösa skugga av kampens hets, bli en av Heiekernas sinne vid jakt på byte, lång där inne i djungeln. Där stod hon nu, stolt med sina skarpaste sinnen och lät en del av henne bli djuren, och djuren bli del av henne..
Vinden blåste hårt och dem få sista träden ut mot bergstoppen svajade kraftigt. Kvinnan med det långa blåsvarta håret tittade ner mot djungeln. Hon frös och klamrade sig fast mot trädens stammar för inte välta omkull. Hon var smutsig och hennes händer var rivna. Hon tittade ned mot den fasta marken flera hundra meter ner. Det var djupa och vassa klippor som hindrade hennes väg ner. Ner mot friheten, ner mot tryggheten. Det började bli mörkt och plötsligt slank hon vigt in i en avsats, och gömde sig bakom stenar och en klippavsats. Hennes ögon var förskräckta och hon satt tyst där inne i dunklet, tyst och stilla. Hon lyssnade efter hästarnas klapprande hovar. Hon visste att dom hade förföljt henne upp mot slutet av berget.
Hon hade sprungit och gått i flera dagar. Det enda hon hade livnärit sig på, var vatten och
Och blad. Som hon försiktigt tuggade och skjölde ner med vatten. Det började regna kraftigt och plötsligt blev himlen mörk och vinden ökade i sin styrka alltmer. Hon visste inte var hon var, men hon förstod att hon var tvungen att ta sig ner mot djungeln. Hon försökte kika efter dom flugburna budbärarna, örnarna..
För att få en möjlighet att finna vägen ner mot Ra.
Hon kröp allt längre in mot klippavsatsen och lät sina armar skyla hennes kropp.
Hon var trött och plötsligt lät hon sina ögonlock falla och somnade omedelbart.
Blixtrarna över landskapet avlöste varandra och dom tio ryttarna var våta av regnet. Deras hästar travade försiktigt in mot regnets skydd i djungeln. Dom tio satte av och lät ögonblickligen uppföra en öppen eld i den täta djungeln. Inget regn nådde in dit där dom befann sig, men kylan fanns där. Dom sade ingenting, utan började göra i ordning mat för natten. Tyst satt dom där senare vid lägerelden och hörde regnet som forsade ner kring deras omgivning. Dom visste alla att dom var tvungna att försöka finna kvinnan som rymt från dom.
Kvinnan som dom skulle bortföra och leverera till någon som köpt henne. Hon som var värdelig. Ovärdelig. Och som i ett svagt ögonblick hade slitit sig loss från sin häst under det skyddande ekipaget och rymt. Hon som dom nu, under tre dagar hade försökt att spåra upp i bergstrakten. Dom visste att hon inte hade lyckats komma över mot djungelns skyddande träd och buskar. Dem visste att hon fortfarande befann sig uppe i berget, men dom hade varit tvungna att söka av ett stort område, för att vara säkra på att inte mista hennes spår.
Dom förstod också att det kanske fanns en möjlighet , att hon satt fast uppe i klippavsatserna och inte kom vidare. Snart skulle dom dit och söka. Under tiden åt dom alla lugnt och hästarna stod fromt och tuggade på blad och växtligheter.
Plötsligt hördes ett brak inne i djungeln, och dom kunde se en panter som sprang snabbt igenom området i snabb fart. Dom var på sin vakt, men förstod att pantern hade fått syn på ett byte längre in. Men en av männen lät sin lans ligga framme i närheten, man visste ju aldrig.
I Tiberiets huvudstad reisha var det denna soliga eftermiddag mycket folk på gatorna.
Folk trängdes kring köpstånd och hästar och kärror drogs genom dom trånga passagerna kors och tvärs. Soldater patrullerade på gatorna och det var ett kraftfullt liv av tillrop och ljud inne i staden. Ekipaget lät sina hästar trycka sig fram genom folkhopen..” bort..bort med er!!” ropade en av ryttarna. Hans blick var allvarlig och han var spänd. Dom lät sina hästar pressa sig förbi folket på gatorna och galopperade sedan upp för Reishas längsta gata, som låg i en sluttning upp mot en bergskamm. Ju längre dom kom upp mot stadens beslutningscentrum dessto mer soldater mötte ekipaget. Den stora porten in till slottet öppnades av vaktsoldater och dom fortsatte in med sina hästar mot slottets öppna framsida. Wartases hoppade snabbt av sin häst och lät en av sina medföljande soldater ta hand om hästens tyglar. Han halvsprang upp för trapporna och visade en sedel för en av vaktsoldaterna vid ingången. Den stora dörren av trä och järn öppnades för honom och han steg in en stor vit sal och gick skyndsamt fram till en av vakterna vid dörren, in till det rummet han nu skulle besöka. Den tredje porten in till Reishas högste makt öppnades och han gick in salen. Wartases gick av och an i salen.
Det fanns ingen just nu och han funderade på hur han skulle förtälja budskapet, att deras mission gick i stöpet. En viktig mission, där han var högst ansvarig att allt gick väl. En order som hans makthavare hade givit honom i förtroende. Något som gick fel, och han nu skulle berätta, öga mot öga. Att forsla en viktig person genom provinserna och regionen, för att utleverera henne mot en grupp människor från en okänd kultur och annat språk. Det gick fel, och dom var tvungna att vända tillbaka för att ge besked om det misslyckade.
En annan dörr öppnades och hans arbetsgivare steg in. Mannen i den mörkblåa capen stannade till och studerade Wartases. Han rörde sig sakta fram mot honom och gick förbi honom. Wartases stod still och sade ingenting. Med ryggen vänd mot wartases frågade mannen med den blå capen..” nå! Hur gick det ärade wartases..!?
” var hälsad Teysca…det gick inte så väl..som vi hade hoppats på.!”
” jag vet min vän..! Teysca vände sig snabbt om och skuggade sin mustasch, där han stod och betraktade sin unge officer.” jag vet..” mumlade han. Han fortsatte att gå runt i salen och han stannade för ett ögonblick till och betraktade landskapet i fönstret.
” jag litade på dig, litade på att ni kunde ta henne till passet och leverera henne till Carlos.
Jag vet att du förstår vad detta innebär om vi inte finner henne…hela vår plan och makt står på spel nu…jag har haft många överläggningar med Carlos kring detta via kurirer och bud.
Detta är en fruktsam plan för oss alla…både för tiberiet och givetvis för carlos provinser i söder.
Kolla in bergspassen..
en av bilderna visar en stad i sten på berget, också floden,
http://images.google.com/imgres?imgurl=http://www.katarinka.sk/joannes/malafatra/mala-fatra-08.jpg&imgrefurl=http://www.katarinka.sk/joannes/malafatra/&h=605&w=888&sz=83&tbnid=Iq35GEGjUnoJ:&tbnh=98&tbnw=144&start=144&prev=/images?q=mala+&start=140&hl=sv&lr=&sa=N
<< Home